About
Om Shora
Den som ställer sig framför ett verk av Shora Dehnavi har lätt för att börja fundera i existentiella banor. Hennes verk är hypnotiskt lockande. Repetition står i förgrunden och resultatet blir organiskt, levande. Shoras verk är som visualiseringen av en minimalistisk techno-låt som flörtar med 1960-talets OP-konst.
”Mitt skapande är en upprepande process. Jag fångas i och av repetitionen. Mönster, rörelser och figurer går igen. Från att dra streck i timmar till att lägga 15 000 pärlor.”
Shoras arbete kretsar kring förhållandet mellan vardagslunken, det vi kallar livet, med dagens, veckans och årets ritualer och upprepningar kontra insikten om att vi, med Shoras ord ”måste acceptera kretsloppet, eller att inse att vi inte har något val.”
Det finns något tryggt i upprepningen. Men också något obehagligt, ja nästan äckligt. Precis som positiva uttryck som skratt, blir lätt obehagliga när de upprepas oändligt.
”Både tryggheten och obehaget ligger i att det aldrig tar slut, att allt fortsätter som det alltid gjort. Tryggheten blir obehaglig när vi stannar i den för att den är bekväm. Jag funderar ofta över människans förmåga till anpassning; Min mammas berättelse: från ett ordnat familjeliv i Mashad, via lerstugor och smutsigt vatten i Pakistan, till miljonprojekt i Sverige och kontorsjobb nio till fem.”
Shora jämför sitt arbete med samhället – stora rörelser med små skiftningar. Den eller det som skiljer ut sig från detta blir en avvikelse.
”Känslan av att alla alternativ är okej, men också fel. Att drömmen bara är fullkomlig i sin obestämda form, alltså innan den infogats i den stora repetitionen.”
Shora har en färdig ”känsla” av vad verket ska återspegla redan när hon inleder sitt arbete. Men vad händer med linjen och teckningsstilen i ett ständigt upprepande?
”Jag tror att min stil ändras, men långsamt. Jag söker inte förändring men den sker naturligt.”
Upprepning, monotoni och repetition kan verka enahanda. Men precis som inom musik behöver även det till synes stillastående rörelse för att kunna ske. En ton måste röra sig. Likaså en form. Shoras verk påminner om en molnfylld himmel, eller en blommas blinkande med dagsrytmen. De är som ett ekosystems smygande skiftningar, för långsamma för oss att iaktta annat än som fullbordat faktum. David Attenborough skulle kunna ha en hel del att berätta om Shora Dehnavis verk.
Shora har med sitt arbetssätt kanske hittat ett sätt att höja den stora repetitionen, vardagen, till att bli intensivt närvarande, fullkomlig. En teknik som inte ligger långt från Fluxus-rörelsens sånger.
”Det föränderliga i världen känns förväntat och förutsägbart. Det känns därför inte som något som skakar min tanke kring skapandet utan snarare som något som bekräftar idén om ett stort universellt kretslopp. Födelse, utveckling och död.”
- Tobias Barenthin Lindblad, Dokument Press